Det slutgiltiga nederlaget

Apan Olas nedgång och fall (del 5 av 5)


Apornas Alcatraz (dramatisering)
Strax efter kungens något misslyckade 24h-engagemang i apan Ola publiceras (minst) tre åsiktsartiklar i Svensk press som intar en ny, och kanske lite tråkig, position. DN publicerar en ledare som driver tesen att det är visserligen är lite fint att kungen oroar sig för att ” en apa på en djurpark i Thailand riskerar att få diabetes”, men att det är totalt orimligt att folk ska bli upprörda för att kungen blir stoppad att ingripa. Lite sådär in ifrån sidan kommer också en kryptisk mening på slutet: ” Och till sist kan man inte skönja en viss rasism i detta engagemang. Varför annars bry sig om denna "svenska" apa”, där författaren klagar på rasism och samtidigt misstänkliggör Olas status som svensk apa genom användandet av citationstecken. Om författaren syftar till att Ola är född i Norge och därför är en norsk, och inte svensk apa, eller att Ola trots allt spenderat bättre delen av ett decennium i Thailand och därmed är en Thailändsk apa, framgår inte. Aftonbladet publicerar två texter som går i liknande riktning, dels en kort text där barnens engagemang för apan Ola ifrågasätts på basis av att ”säkert hälften av de där ungarna [har] en misskött hamster i en bur i badrummet” och dels en krönika av den välkände Filip Hammar. Värt att notera är att i Filip Hammars krönika har Olas diabetes uppgraderats från risk till faktiskt sjukdom, samt att Ola redan nu befinner sig på ”apornas Alcatraz”, alltså det obekräftade projektet som drivs av den obekräftade miljonären som enligt obekräftade uppgifter åker runt om i världen och samlar på sig obekräftade (får en anta) apor. Hammars huvudtes är att vi bryr oss för mycket om Ola och för lite om den stundande (vid tillfället) USA-ledda invasionen av Irak. Alla vi som vad med under 2003 minns ju hur Irak-invasionen hamnade i total medieskugga till förmån för Olas eventuella diabetes. Hammars förslag på lösning? Att låta karaktären Chief Bromden från romanen ”Gökboet” (Ken Kesey 1962) utöva dödshjälp mot Ola genom att trycka en kudde över hans ansikte. Exakt hur det går till när en vill anlita en litterär gestalt för att ha ihjäl en apa (eller något annat för den delen) förblir oklart. Min gissning är att Hammar (i linje med sin övriga livsgärning) här försöker krydda med lustiga populärkulturella referenser för att lätta upp stämningen, vilket kan tyckas behövligt när huvudbudskapet är ett förslag på att ha ihjäl ett folkkärt djur.


"Vi hyr in indianen från Gökboet, skickar honom till Thailand och låter honom trycka en kudde mot Olas ansikte." - Filip Hammar

Jan Emmanuel "Robinson" Johansson
Ola har en sista riddare som tagit upp schimpansens ban(an)ér. Det är den före detta (samt dåvarande) socialdemokratiska riksdagsledamoten samt expedition Robinson-vinnaren (2001) Jan Emmanuel ”Robinson” Johansson. I samband med att den svenska ambassadören i Thailand, Jan Nordlander, sätter stopp för kungens engagemang, kallar Jan Emmanuel Nordlander för ”Jävla rikspucko” (Expressen), alternativt ”ärkepucko” (DN). Jan Emmanuels plan är att förhandla med djurparksägaren som enligt uppgifter blivit förnärmad av att svenskar försökt köpa loss Ola för en halv miljon (här går uppgifterna isär, artikeln från 2003 anger en halv miljon, medan summan som florerar 1998 är 95 000 kr, det är möjligt att de syftar på Baht i artikeln 2003, vilket skulle kunna stämma, men det specificeras inte). Intressant nog bekräftas här det rykte som lagts fram i den Flashback-tråd där det hävdades Thailändarna blivit förnärmade av Sveriges lite buffliga försök att få loss Ola. Följdfrågan blir då naturligtvis om det andra rykte som framfördes i tråden kan ha någon form av sanningshalt (allt hart ju kanske en sanningshalt tekniskt sett men det jag avser här är en sanningshalt större än noll). Det rykte jag syftar till är, för att repetera och samtidigt bygga på, ett tvåstegsrykte; a) Ola är gay vilket b) är anledningen att Jan Emmanuel skulle vara intresserad av att rädda honom (med den underliggande implikationen att räddningsaktionen är något slags raggningsknep).

Historien kan, enligt obekräftade rykten, ha haft ett lyckligt slut.

Hur som helst, apan Ola ska nu räddas av en kändis som är beroende av en dokumenterat krass ambassadör vilken han kallat ’rikspucko’ (något han för övrigt inte tänker be om ursäkt för). Av en eller annan anledning tar det ett år och no månader innan Jan Emmanuel verkligen åker, vilket placerar oss i slutet på december 2004. Det är här apan Ola för gott försvinner ur det offentliga medvetandet. Under tiden Jan Emmanuel befinner sig i Thailand drabbas sydostasien av en tsunami som orsakar ett ofattbart lidande, och världen, inklusive Jan Emmanuel, får helt andra saker att tänka på. Här kan även nämnas att en Ola-bekant till även befann sig i Thailand när flodvågen inträffade – ingen mindre än mannen som sålde Ola till Thailand 1995, Boris Bravin.

Om Ola lever idag är han 29 år gammal, och har bott i en liten deppig bur i 21 år. Det sista spåret jag hittar om Ola dyker upp nio år senare, i en annan bisarr (om än mer lokal) djurhistoria (en kort redogörelse kring detta kommer som ett bonusinlägg). Nåväl, I ljuset av det tragiska slutet får en av Olas fienders uttalande ett kuslig profetisk anslag, och jag låter de avsluta den här exposén. Jag hoppas du som läsare har lärt dig något, jag vet att jag har det.

” …jag anser att det finns betydligt värre saker i världen med nödlidande människor än den gamla apan.” 
Jan Nordlander

Ett nytt hopp

Apan Olas nedgång och fall (del 4 av 5)

Kungen luktar på en hand i Thailand
Efter handslaget i Bangkok, som det kom att bli känt, inleds en period av glömska för apan Ola. Det kommer dröja strax över ett år innan han dyker upp i nyheterna igen. Kung Karl XVI Gustaf ska på statsbesök till Thailand för att hälsa på Thailands kung Bhumibol som redan lovat paret Tillberg/Karlsén att tillsätta personer som ska lösa problemet via brev redan år 2000. Efter en brevkampanj initierad av en kvinna i Luleå, vilken resulterade i 1500 brev till hovet och en av de bästa faktarutor jag någonsin sett, lovade alltså svenska kungen (som för övrigt också är hedersorförande i världsnaturfonden) att ta upp ärendet med den Thailändske kungen.



Redan dagen efter nyheten om att kungen engagerat sig kommer det dystra beskedet: Sveriges ambassadör i Thailand sätter stopp för kungens planer att ta upp ärendet med Thailands kung, vilket beskrivs i en artikel i Expressen (2003-02-27) med den något illavarslande rubriken:

Nu ska här förtydligas att det är i ”princip” en dödsdom, och alltså inte en faktisk dödsdom som utfärdas, Ola är varken mer eller mindre dödsdömd den 27e februari än den 25e februari, alltså dagen innan kungens endagarsengagemang i apan Olas öde. I den här artikeln får vi också stifta bekantskap med en mystisk mångmiljonär som åker runt i världen och köper djur (”bland annat fridlysta indonesiska orangutanger”) för att bygga upp ett ’Apornas Alcatraz’ i södra Thailand. Jag kan inte hitta något annat om den här mystiska mångmiljonären som har något Bonskurkaktigt över sig, förutom att han är vän med Safari Worlds ägare, den rike Mr Pin.

Jan Nordlander
Hur som helst, Sveriges ambassadör i Thailand vid den här tiden sätter stopp för kungens planer att ta upp frågan med motiveringen ”- Därför att jag anser att det finns betydligt värre saker i världen med nödlidande människor än den gamla apan.”, vilket måste tillges, är en rimlig position att inta, utan att för den sakens skull förringa Ola och Olas vänners lidande. Kungen väljer istället att låta frågan drivas av Kolmårdens chef Mats Nilsson.

Här kan det vara värt att nämna apan Olas fond. Den består av pengarna som paret Tillberg/Karlstén samlade in för att köpa loss Ola från Thailand. Mängden pengar gör att Boris Bravins tidigare onämnda teori om att Tillberg/Karlsén dragit igång kampanjen för att köpa loss Ola för att tjäna pengar får en viss tyngd. Att köpa Ola börjar vid det här laget te sig som ett alternativ som är osannolikt att det börjar bli dags att göra av med pengarna på annat (vilket talar emot Bravins teori). Varje år (den 1e februari, Olas födelsedag) delas det ut ett stipendium. Pengarna ska gå till ” någon eller några som värnar om primaternas överlevnad på vår jord”. Noll stålar till eventuella fristäder för primater bland stjärnorna med andra ord. Det verkar ha delats ut mellan 2000 och 2005, senast till BRIS (som tydligen har någon del av sin verksamhet inriktad på apor). Jag hittade även uppgifter att Stiftelsen för Astrid Lindgrens Barnsjukhus donerat 30 000 till Chimp Ola Foundation. Exakt varför de vill stödja en fond som i sin tur stödjer primater vete fåglarna. Troligtvis för att motverka fisighet. Enligt den numera nedstängda apanola.se finns det runt 100 000 kvar (Januari 2008) varav ” delar av det kommer att gå till nyutgivning av Olas ABC-bok genom Djurens Rätt och eventuellt en Ola-docka, Ola som mjukisdjur, och några andra saker, allt för att Ola inte ska glömmas bort.” (vilket talar för Bravins teori). Fråga närmsta barn om det har fungerat. Nu är det inte mycket kvar av historien av apan Ola. 

Den mörka tiden

Apan Olas nedgång och fall (del 3 av 5)

Olasupporters. Bilden på Ola till höger i bild är målad av Tillberg
Hösten år 2001 försvinner Ola. Det kommer senare visa sig att han blivit flyttad på för att undvika negativ uppmärksamhet, men blivit oregerlig av att sitta isolerad och är 2002 (eventuellt på sin födelsedag) tillbaka i den 14, 12, alternativt 10 kvadratmeter stora buren i Bangkok. En Flashback-användare, som hävdar att hen tagit en öl med chefen för Safari World, berättar att denne har fått en negativ inställning till svenska journalister eftersom de rusat in på hans kontor och kommit med allsköns olämpliga anklagelser (efter att ha spenderat lite tid med den delen svensk journalistik som sköter Ola-affären ter inte detta sig som en alltför orealistisk bild). Vi får även veta att Ola tänkte användas som avelsdjur tillsammans med Emma, Viktoria och Ester, men att det inte fungerat. Denna information transformeras omedelbart till ett gay-rykte om Ola och circa två inlägg senare spekuleras det i om Ola haft ihop det med socialdemokraten och Robinson-deltagaren Jan Emmanuel (som vi återkommer till senare), men så vitt jag kan se rör det sig om osäkra uppgifter, även med Flashback-mått mätt.

Edwin Wiek i en Putin-esque pose.
På Olas 15-årsdag skakar Holländaren Edwin Wiek, som för övrigt haft egna anklagelser om oegentligheter med djur att tampas med, hand med Ola, och återkomsten till rampljuset är ett faktum. Ola är tillbaka på Safari World. Återigen upprepas förfrågan att köpa Ola och flyga honom till Zambia, dock verkar SAS vara det enda bolag som fortfarande erbjuder sig att flyga Ola gratis. Det börjar bli en klart uppgiven stämning i Ola-affären och det hela kanske sammanfattas bäst av signaturen ”Ulrika” i en insändare till Kristianstadbladet;

”Otur för Ola att hans DNA bara överensstämmer sådär en 99 procent med människorasens. Vi människor kräver 100 procent , minst!, om viska orka bry oss överhuvudtaget. Allas vår älskade Astrid myntade begreppet ”fisigt”och fisig är just vad hela den här historien är!”.

"Fisigt."
Vid sidan av Ulrikas något tveksamma grepp om koncepten procent, DNA, och människorasen, så fångade begreppet ”fisigt” min uppmärksamhet. Vad jag förstår så var bakgrunden ungefär såhär: År 1988 fyllde Astrid Lindgren 80 år, och som en present från regeringen skapades en ny djurskyddslag, detta mot bakgrund av att allas vår älskade Astrid skrivit en rad insändare om djurskydd i Expressen på mitten av 80-talet. När den nya lagen presenterades för allas vår älskade Astrid som en slags födelsedagspresent från regeringen använde hon just ordet ”fisigt” för att kommentera den. När vi lämnar Ola för den här gången ser det dystert ut, han är visserligen tillbaka i sin bur, men är begränsad i sin rörelsefrihet och har blivit fet, han riskerar till och med att få diabetes, enligt Edwin Wiek. Vinsten i Expressens aktie-SM 1993 och det glamorösa livet som bokstavlig teaterapa känns nu långt borta och Olas framtid ser dyster ut. Men alldeles runt knuten väntar hjälp från oväntat håll.