Konsigheter i Kalmar

En god vän till mig nämnde som hastigast att min faders hemkommun, Kalmar, vid ett tillfälle använt kommunala medel för att driva ut spöken. Som person med rötter hemmavarande i Kalmar kommun höjde jag givetvis inte på ögonbrynet åt detta, men jag släppte heller inte tanken och kom efter en rimlig mängd om och men fram till att jag kan använda detta forum för att klarlägga Kalmar kommuns konstiga kusligheter.

Spökar det någonstans i Kalmar torde det vara här enligt lokalpolitikerna

Historien utspelar sig i nådens år 2010, Saab har precis sålts till några holländare, tavlor av Picasso och Matisse stjäls från ett museum i Paris, Sverige förbereder sig för att gå till val, och nån tysk vinner schlagern. Den paranormala pogromen verkar ha skett tre år tidigare men i media briserar historien den 26 Maj (onsdag) och verkar ha slutat figurera den 29 Maj (lagom till helgen). Hela processen föranleddes av att personalen på ett korttidsboende för handikappade barn upplevde ett vagt obehag av att vistas i ett jourrum. Även inom hemtjänsten upplevde personalen att saker och ting (och eventuellt även föremål och i vissa fall objekt) oförklarligen flyttats runt i rummet.  Skeptikern skulle eventuellt redan här kunna invända att det kanske inte är jättekonstigt att känna ett vagt obehag på arbetet då detta sker på lägsta nivån inom inom en av samhällets tuffaste och hårdast ansatta sektorer. Skeptikern kan även invända att det egentligen inte behövs en Einstein för att räkna ut hur föremål hemma hos dementa gamlingar står på andra platser än där de lämnades för några timmar sedan (även om de boende säger att de inte minns vad som hänt).

Pia Palm

Hur som helst, konfunderande konkluderar Kalmar kommun att det måste röra sig som övernaturligheter, men frågan är; vem ska du ringa? Till en kostnad av 500 kr i timmen (totalkostnad ca 2000 kr) anlitas Pia Palm, lokalt medium, för att reda ut situationen. Pia Palm samlade personalen i en seans för att ta kontakt med andra sidan. Det finns skilda uppgifter om hur framgångsrik seansen varit. I Östra Smålands (från och med nu Östran) rapportering står det att problemen löstes medan Lars Axelsson, verksamhetschef inom äldreomsorgen i Kalmar kommun berättar i en intervju med Sveriges Radio att problemet kommit tillbaka sedan seansen. 2000 kr för en åtgärd som eventuellt inte ger någon effektivitetsvinst inom det offentliga kan tyckas som småpotatis som vi jämför med till exempel privatiseringarna av skola och sjukvård som kostat miljoners miljarder (i runda slängar) och lett till exakt samma effektivitetsvinst som den kalmaritiska exorcismen (och lite tillspetsat, kan sägas ha samma vetenskapliga förankring).

En kan här ifrågasätta internkommunikationen på Östran. I en artikel från 27 maj anges att de förgäves sökt Pia Palm för en kommentar samtidigt som Östran samma dag (med en liten brasklapp för att det kan ha varit efter att papperstidningen kommit ut) publicerar en intervju med densamma. Vi får här veta att spöket i fråga var en död äldre herre som gått runt och dragit handikappade barn i håret. Inget att vara rädd för, enligt Palm (Pia). Palm menar även att ” – Jag tycker inte detta är något konstigt. Tänk att du dör och upptäcker att du trots det kan komma i kontakt med din familj.”, vilket visserligen kan definieras som inte konstigt, förutsatt att definitionen av ordet konstigt är konstig. Palm meddelar även att andarna ser ut som ”riktiga människor fast mer genomskinliga”, samt att det kan visa sig både dag- och kvällstid (huruvida de kan visa sig nattetid förblir osagt). Barometern (en annan Kalmartidning) har hittat en person som de (felaktigt) titulerar som forskare (personen i fråga hade vid den här tidpunkten inte avlagt forskarexamen), som tycker det var rätt att kommunen anlitat ett medium med motiveringen att ”har en person en upplevelse så ska det också betraktas som en upplevelse” och att det därmed bör betraktas som ett legitimt sätt att lösa ett problem (oavsett om spöken finns på riktigt eller ej). Det hela är lite förvirrat minst sagt.

Faktaruta från Östra Småland 2010-05-27
"Jag säger bara det som alla spöken tänker!"

Historien tar mer eller mindre slut här, delvis för att omsorgsnämndens ordförande Steve Sjögren (S) försäkrar oss om att Kalmar kommuns ockulta förehavanden ej kommer upprepas (även om han till Metro meddelar att han finner det troligt att det finns spöken på Kalmar slott). I termer av efterspel kan nämnas ett kortare utspel från humanisternas lokalavdelning  (”- Jag har bott i en lägenhet där folk sa att det spökade men jag tror inte på spöken så det hände aldrig något.”) samt ett omnämnande i en krönika i expressen där Sakine Madon frågar sig: ” Hur lämpligt är det att människor som jobbar med handikappade barn eller dementa äldre går omkring och ser spöken och flygande bord?”, vilket får anses som en rimlig ståndpunkt.

Det kan ha varit en sån här det spökade i

Jag kikade även lite på olika forum för att se om det finns något inofficiellt stoff att hämta. En Flashbackanvändare får Pia Palm rekommenderad för att ta hand om andrar i hens hus. Kusligheterna beskrivs; ” Två gånger har en "prydnadslampa " (en statyett föreställande Burj al Arab i glas som kan blinka i olika färger) tänts, som måste skruvas igång för hand. Den kan inte glappa, sitter som berget.”, med mera. På ”Forum för vetenskap och folkbildning”  beskriver en användare hur han skrivit ett e-brev till Pia Palm (i brysk ton), fått ett svar från dennes man (i trevlig ton) och hela utväxlingen verkar ha fått ett ganska trevligt slut. Anmärkningsvärt är att Pia Palms man (som svarade på mailet) verkar av allt att döma heta Peter Palm. Fina aliterationer i familjen Palm alltså, det föranleder ju även spekulationer om eventuell avkomma i familjen Palm; Per, Pippi, Petronella, Papp, känns i sammanhanget alla som rimliga namn.

Krokodilen Kaj och Ingemar Forss

Apan Olas nedgång och fall (bonusmaterial)

Kaj(sa)

Under 2013 får Malmö stifta bekantskap med Kaj. Kaj är en 2,5 m lång nilkrokodil som en 40-årig Malmöbo haft i ett växthus. Enligt uppgift har ägaren gått promenader med Kaj i koppel. Malmöbon hade även en annan krokodil, som inte haft lika mycket tur som Kaj, utan ” ligger enligt åklagare hopvikt i en säck i polisens frys”. När Kaj beslagtogs skulle han först skickas till Göteborg och därmed byta namn till ’Old Glenn’ (OBS, på riktigt), men så blev det inte, utan Kaj bytte istället namn till Kajsa, efter att en artsbestämning avslöjat att det är en hona. Kajsa blev så småningom flyttad till ett kokodilzoo söder om London, vilket jag väljer att beteckna som ”krokodilernas Kumla” helt utan anledning. Här kan jag inflika, som ett liten parantes, att en pytonorm är lös i Malmö, sedan i somras.

Jonas, en  man med ett mörkt förflutet.

Hur kan detta kopplas till apan Ola? Jo, i ett polisförhör avslöjar Kajs tidigare ägare, den 40-årige malmöbon, att han fått krokodilerna av (den sedan tio år avlidne) Ingemar Forss, vilken ” hade med apan Ola att göra”. I tidskriften Djurens Rätt (2007) intervjuas Ingemar Forss’ dotter och bilden som målas är att Ingemar Forss verkar ha varit svensk djurhandels enfant terrible. Under stora delar av sin levnad försåg han svenska djurparker (på tveksam väg) med exotiska och fridlysta djur. Eftersom det ofta inte är tillåtet att handla med viltfångade djur, hade Forss et arrangemang som gick ut på att han smugglade djur till en djurpark i Polen som registrerade djuren som födda i fångenskap, vilket i sin tur möjliggjorde en mer öppen handel, en slags pengatvätt fast med tapirer och pandor, istället för dubloner och floriner. Ingemar Forss smuggelmetoder innefattade även mer handgripliga metoder och hans dotter ”fick ofta samsas med giftormar och ödlor under filten i barnvagnen när familjen skulle passera gränskontroller”. Artikeln lyckas även med konststycket att bilda sprickor i Skansen-Jonas bror duktig-fasad. Jonas handlade flitigt med Forss (även om han förnekar detta så verkar det finnas dokumentation, och handeln bekräftas av Forss dotter och Jonas fru) och beundrade även honom under sin ungdom, vilket måste vara tusen miljoner år sedan, jag minns honom som en skäggig farbror redan under det tidiga 90-talet. Jonas fru avslöjar också att Jonas, tidigt i karriären ”bytte till sig silkesapor av indianerna” i Amazonas tillsammans med sin före detta flickvän. 

Det slutgiltiga nederlaget

Apan Olas nedgång och fall (del 5 av 5)

Apornas Alcatraz (dramatisering)

Strax efter kungens något misslyckade 24h-engagemang i apan Ola publiceras (minst) tre åsiktsartiklar i Svensk press som intar en ny, och kanske lite tråkig, position. DN publicerar en ledare som driver tesen att det är visserligen är lite fint att kungen oroar sig för att ” en apa på en djurpark i Thailand riskerar att få diabetes”, men att det är totalt orimligt att folk ska bli upprörda för att kungen blir stoppad att ingripa. Lite sådär in ifrån sidan kommer också en kryptisk mening på slutet: ” Och till sist kan man inte skönja en viss rasism i detta engagemang. Varför annars bry sig om denna "svenska" apa”, där författaren klagar på rasism och samtidigt misstänkliggör Olas status som svensk apa genom användandet av citationstecken. Om författaren syftar till att Ola är född i Norge och därför är en norsk, och inte svensk apa, eller att Ola trots allt spenderat bättre delen av ett decennium i Thailand och därmed är en Thailändsk apa, framgår inte. Aftonbladet publicerar två texter som går i liknande riktning, dels en kort text där barnens engagemang för apan Ola ifrågasätts på basis av att ”säkert hälften av de där ungarna [har] en misskött hamster i en bur i badrummet” och dels en krönika av den välkände Filip Hammar. Värt att notera är att i Filip Hammars krönika har Olas diabetes uppgraderats från risk till faktiskt sjukdom, samt att Ola redan nu befinner sig på ”apornas Alcatraz”, alltså det obekräftade projektet som drivs av den obekräftade miljonären som enligt obekräftade uppgifter åker runt om i världen och samlar på sig obekräftade (får en anta) apor. Hammars huvudtes är att vi bryr oss för mycket om Ola och för lite om den stundande (vid tillfället) USA-ledda invasionen av Irak. Alla vi som vad med under 2003 minns ju hur Irak-invasionen hamnade i total medieskugga till förmån för Olas eventuella diabetes. Hammars förslag på lösning? Att låta karaktären Chief Bromden från romanen ”Gökboet” (Ken Kesey 1962) utöva dödshjälp mot Ola genom att trycka en kudde över hans ansikte. Exakt hur det går till när en vill anlita en litterär gestalt för att ha ihjäl en apa (eller något annat för den delen) förblir oklart. Min gissning är att Hammar (i linje med sin övriga livsgärning) här försöker krydda med lustiga populärkulturella referenser för att lätta upp stämningen, vilket kan tyckas behövligt när huvudbudskapet är ett förslag på att ha ihjäl ett folkkärt djur.

"Vi hyr in indianen från Gökboet, skickar honom till Thailand och låter honom trycka en kudde mot Olas ansikte." - Filip Hammar

Jan Emmanuel "Robinson" Johansson

Ola har en sista riddare som tagit upp schimpansens ban(an)ér. Det är den före detta (samt dåvarande) socialdemokratiska riksdagsledamoten samt expedition Robinson-vinnaren (2001) Jan Emmanuel ”Robinson” Johansson. I samband med att den svenska ambassadören i Thailand, Jan Nordlander, sätter stopp för kungens engagemang, kallar Jan Emmanuel Nordlander för ”Jävla rikspucko” (Expressen), alternativt ”ärkepucko” (DN). Jan Emmanuels plan är att förhandla med djurparksägaren som enligt uppgifter blivit förnärmad av att svenskar försökt köpa loss Ola för en halv miljon (här går uppgifterna isär, artikeln från 2003 anger en halv miljon, medan summan som florerar 1998 är 95 000 kr, det är möjligt att de syftar på Baht i artikeln 2003, vilket skulle kunna stämma, men det specificeras inte). Intressant nog bekräftas här det rykte som lagts fram i den Flashback-tråd där det hävdades Thailändarna blivit förnärmade av Sveriges lite buffliga försök att få loss Ola. Följdfrågan blir då naturligtvis om det andra rykte som framfördes i tråden kan ha någon form av sanningshalt (allt hart ju kanske en sanningshalt tekniskt sett men det jag avser här är en sanningshalt större än noll). Det rykte jag syftar till är, för att repetera och samtidigt bygga på, ett tvåstegsrykte; a) Ola är gay vilket b) är anledningen att Jan Emmanuel skulle vara intresserad av att rädda honom (med den underliggande implikationen att räddningsaktionen är något slags raggningsknep).

Historien kan, enligt obekräftade rykten, ha haft ett lyckligt slut.

Hur som helst, apan Ola ska nu räddas av en kändis som är beroende av en dokumenterat krass ambassadör vilken han kallat ’rikspucko’ (något han för övrigt inte tänker be om ursäkt för). Av en eller annan anledning tar det ett år och no månader innan Jan Emmanuel verkligen åker, vilket placerar oss i slutet på december 2004. Det är här apan Ola för gott försvinner ur det offentliga medvetandet. Under tiden Jan Emmanuel befinner sig i Thailand drabbas sydostasien av en tsunami som orsakar ett ofattbart lidande, och världen, inklusive Jan Emmanuel, får helt andra saker att tänka på. Här kan även nämnas att en Ola-bekant till även befann sig i Thailand när flodvågen inträffade – ingen mindre än mannen som sålde Ola till Thailand 1995, Boris Bravin.

Om Ola lever idag är han 29 år gammal, och har bott i en liten deppig bur i 21 år. Det sista spåret jag hittar om Ola dyker upp nio år senare, i en annan bisarr (om än mer lokal) djurhistoria (en kort redogörelse kring detta kommer som ett bonusinlägg). Nåväl, I ljuset av det tragiska slutet får en av Olas fienders uttalande ett kuslig profetisk anslag, och jag låter de avsluta den här exposén. Jag hoppas du som läsare har lärt dig något, jag vet att jag har det.

” …jag anser att det finns betydligt värre saker i världen med nödlidande människor än den gamla apan.” 

Jan Nordlander

Ett nytt hopp

Apan Olas nedgång och fall (del 4 av 5)

Kungen luktar på en hand i Thailand

Efter handslaget i Bangkok, som det kom att bli känt, inleds en period av glömska för apan Ola. Det kommer dröja strax över ett år innan han dyker upp i nyheterna igen. Kung Karl XVI Gustaf ska på statsbesök till Thailand för att hälsa på Thailands kung Bhumibol som redan lovat paret Tillberg/Karlsén att tillsätta personer som ska lösa problemet via brev redan år 2000. Efter en brevkampanj initierad av en kvinna i Luleå, vilken resulterade i 1500 brev till hovet och en av de bästa faktarutor jag någonsin sett, lovade alltså svenska kungen (som för övrigt också är hedersorförande i världsnaturfonden) att ta upp ärendet med den Thailändske kungen.

Redan dagen efter nyheten om att kungen engagerat sig kommer det dystra beskedet: Sveriges ambassadör i Thailand sätter stopp för kungens planer att ta upp ärendet med Thailands kung, vilket beskrivs i en artikel i Expressen (2003-02-27) med den något illavarslande rubriken:

Nu ska här förtydligas att det är i ”princip” en dödsdom, och alltså inte en faktisk dödsdom som utfärdas, Ola är varken mer eller mindre dödsdömd den 27e februari än den 25e februari, alltså dagen innan kungens endagarsengagemang i apan Olas öde. I den här artikeln får vi också stifta bekantskap med en mystisk mångmiljonär som åker runt i världen och köper djur (”bland annat fridlysta indonesiska orangutanger”) för att bygga upp ett ’Apornas Alcatraz’ i södra Thailand. Jag kan inte hitta något annat om den här mystiska mångmiljonären som har något Bonskurkaktigt över sig, förutom att han är vän med Safari Worlds ägare, den rike Mr Pin.

Jan Nordlander

Hur som helst, Sveriges ambassadör i Thailand vid den här tiden sätter stopp för kungens planer att ta upp frågan med motiveringen ”- Därför att jag anser att det finns betydligt värre saker i världen med nödlidande människor än den gamla apan.”, vilket måste tillges, är en rimlig position att inta, utan att för den sakens skull förringa Ola och Olas vänners lidande. Kungen väljer istället att låta frågan drivas av Kolmårdens chef Mats Nilsson.

Här kan det vara värt att nämna apan Olas fond. Den består av pengarna som paret Tillberg/Karlstén samlade in för att köpa loss Ola från Thailand. Mängden pengar gör att Boris Bravins tidigare onämnda teori om att Tillberg/Karlsén dragit igång kampanjen för att köpa loss Ola för att tjäna pengar får en viss tyngd. Att köpa Ola börjar vid det här laget te sig som ett alternativ som är osannolikt att det börjar bli dags att göra av med pengarna på annat (vilket talar emot Bravins teori). Varje år (den 1e februari, Olas födelsedag) delas det ut ett stipendium. Pengarna ska gå till ” någon eller några som värnar om primaternas överlevnad på vår jord”. Noll stålar till eventuella fristäder för primater bland stjärnorna med andra ord. Det verkar ha delats ut mellan 2000 och 2005, senast till BRIS (som tydligen har någon del av sin verksamhet inriktad på apor). Jag hittade även uppgifter att Stiftelsen för Astrid Lindgrens Barnsjukhus donerat 30 000 till Chimp Ola Foundation. Exakt varför de vill stödja en fond som i sin tur stödjer primater vete fåglarna. Troligtvis för att motverka fisighet. Enligt den numera nedstängda apanola.se finns det runt 100 000 kvar (Januari 2008) varav ” delar av det kommer att gå till nyutgivning av Olas ABC-bok genom Djurens Rätt och eventuellt en Ola-docka, Ola som mjukisdjur, och några andra saker, allt för att Ola inte ska glömmas bort.” (vilket talar för Bravins teori). Fråga närmsta barn om det har fungerat. Nu är det inte mycket kvar av historien av apan Ola. 

Den mörka tiden

Apan Olas nedgång och fall (del 3 av 5)

Olasupporters. Bilden på Ola till höger i bild är målad av Tillberg

Hösten år 2001 försvinner Ola. Det kommer senare visa sig att han blivit flyttad på för att undvika negativ uppmärksamhet, men blivit oregerlig av att sitta isolerad och är 2002 (eventuellt på sin födelsedag) tillbaka i den 14, 12, alternativt 10 kvadratmeter stora buren i Bangkok. En Flashback-användare, som hävdar att hen tagit en öl med chefen för Safari World, berättar att denne har fått en negativ inställning till svenska journalister eftersom de rusat in på hans kontor och kommit med allsköns olämpliga anklagelser (efter att ha spenderat lite tid med den delen svensk journalistik som sköter Ola-affären ter inte detta sig som en alltför orealistisk bild). Vi får även veta att Ola tänkte användas som avelsdjur tillsammans med Emma, Viktoria och Ester, men att det inte fungerat. Denna information transformeras omedelbart till ett gay-rykte om Ola och circa två inlägg senare spekuleras det i om Ola haft ihop det med socialdemokraten och Robinson-deltagaren Jan Emmanuel (som vi återkommer till senare), men så vitt jag kan se rör det sig om osäkra uppgifter, även med Flashback-mått mätt.

Edwin Wiek i en Putin-esque pose.

På Olas 15-årsdag skakar Holländaren Edwin Wiek, som för övrigt haft egna anklagelser om oegentligheter med djur att tampas med, hand med Ola, och återkomsten till rampljuset är ett faktum. Ola är tillbaka på Safari World. Återigen upprepas förfrågan att köpa Ola och flyga honom till Zambia, dock verkar SAS vara det enda bolag som fortfarande erbjuder sig att flyga Ola gratis. Det börjar bli en klart uppgiven stämning i Ola-affären och det hela kanske sammanfattas bäst av signaturen ”Ulrika” i en insändare till Kristianstadbladet;

”Otur för Ola att hans DNA bara överensstämmer sådär en 99 procent med människorasens. Vi människor kräver 100 procent , minst!, om viska orka bry oss överhuvudtaget. Allas vår älskade Astrid myntade begreppet ”fisigt”och fisig är just vad hela den här historien är!”.

"Fisigt."

Vid sidan av Ulrikas något tveksamma grepp om koncepten procent, DNA, och människorasen, så fångade begreppet ”fisigt” min uppmärksamhet. Vad jag förstår så var bakgrunden ungefär såhär: År 1988 fyllde Astrid Lindgren 80 år, och som en present från regeringen skapades en ny djurskyddslag, detta mot bakgrund av att allas vår älskade Astrid skrivit en rad insändare om djurskydd i Expressen på mitten av 80-talet. När den nya lagen presenterades för allas vår älskade Astrid som en slags födelsedagspresent från regeringen använde hon just ordet ”fisigt” för att kommentera den. När vi lämnar Ola för den här gången ser det dystert ut, han är visserligen tillbaka i sin bur, men är begränsad i sin rörelsefrihet och har blivit fet, han riskerar till och med att få diabetes, enligt Edwin Wiek. Vinsten i Expressens aktie-SM 1993 och det glamorösa livet som bokstavlig teaterapa känns nu långt borta och Olas framtid ser dyster ut. Men alldeles runt knuten väntar hjälp från oväntat håll.

Rädda Ola, död eller levande!

Apan Olas nedgång och fall (del 2 av 5)

Ola på Safari World i Bangkok

Det visar sig att apan levt under mycket tråkiga villkor i Thailand. Apan Ola sitter inlåst i en liten bur under mycket tråkiga omständigheter. Med Ola finns även honorna Viktoria, Emma och Ester, som ingen verkar ge ett ruttet lingon för (även om Filip Hammar verkar vara mer positiv till dem än till Ola, mer om detta senare). Som en bloggare uttryckte det ”Dom har inte ens lianer att hänga i”. En annan bloggare skriver ”  De sades att Ola levde gott på en ö med 7 honor. 2½ år senare kom sanningen fram i en bur på 14 kvadrat levde Ola med hans 3 honor Emma Viktoria och Ester. Dom har inget hö på golvet ingenting att sysselsätta sig med. Mina inneboende bor i min lillstuga på 17 kvadrat. Dom kan lämna den när dom vill .” förutom att jag är 99% säker på att den här personen håller flera personen inlåsta i en ’lillstuga på 17 kvadrat’, så står det klart att det inte är en rätt dyster tillvaro för Ola et consortes. Planen formades hos Tillberg och Karlsén; att köpa loss Ola, Emma, Viktoria och Ester från Safari World (vilket är namnet på djurparken i Bangkok), och placera dem i ett apreservat i Zambia.

Dagens nyheter publicerar en artikel den 18e juni 1998 med rubriken ” Apan Ola köps fri. Pengarna redan insamlade. De tre honorna stannar i Bangkok för avel.”. Klang och jubel! Pengarna som behövs för att köpa Olas frihet är redan insamlade via donationer från Svenska folket, och i en sällsynt möjlighet till goodwill för en ofta illa sedd bransch slåss flygbolagen om att få flyga Ola gratis till Zambia. Att honorna inte får följa med är ju såklart tråkigt, men som Karlsén säger till DN:s reporter ” Vi måste acceptera att vi just nu bara kan rädda Ola. Men vi fortsätter att kämpa för honorna. Åtminstone kräver vi att de får drägliga förhållanden. Och det tror jag att de får då de nu har thailändska myndigheters ögon på sig”, vilket officiellt markerar sista gången någon tänkte på Viktoria, Emma eller Ester. Anledningen att Karlsén säger att myndigheterna har ögonen på honorna är att Bangkoks polischef, generalmajor Hemaraj Thaarethai säger ” Ola är inget polisärende. Men jag ska på alla sätt hjälpa till”.

Giraffen Marius på Köpenhamns Zoo möter sitt öde inför (minderårig) publik

Tre dagar senare dyker en ny artikel upp, den här gången meddelas det att Ola, till skillnad från vad som tidigare rapporteras, inte är till salu. En teori som framförs är att djurparken blivit nervösa då journalister ringt och frågat om Ola är till salu eftersom det officiellt inte är tillåtet att handla med schimpanser ( jordbruksverket, som godkänt exporten av Ola blir i Augusti samma år JO-anmälda av förbundet Djurens Rätt, men anmälningen leder inte ens till en utredning). Tillbaka till DN-artikeln från juni; vi får reda på (av Skansens egen Jonas Wahlström) att schimpanser är så pass vanliga att de ofta får gå på p-piller runt om i Sveriges djurparker, vilket får medges är en betydligt mer sympatisk metod att hålla nere beståndet i jämförelse med hur danska djurparker har hanterat överblivna giraffer (stycka upp dem och mata lejonen med dem, gärna framför ögonen på barn). I artikeln får vi även en uppgift om hur stor buren som Ola sitter i är ”en tio tolv kvadratmeter”, vilket kan kontrasteras mot de 14 kvadratmeter som tidigare angivits.

Boris Bravin

Av rent personligt intresse noterar jag att två av namnen i artikeln är riktigt fina alliterationer. Vi har dels ägaren till Ölands djurpark, Boris Bravin (årets ölänning 2005), och dels artikelns författare, Staffan Skott. Skotts uppenbara litterära kvaliteter (han har skrivit en hel hop böcker om Sovjet och även översatt bland andra Tolstoj) lyser igenom i det sista stycket som jag återger här i sin helhet som avslutning på den här delen av historien;

”Att ett intelligent djur som en schimpans lider av att leva under sådana förhållanden som Ola är helt klart. Schimpanser är intelligenta, når intellektuellt kanske till en treårings nivå. De blir också starka en vuxen hanne är fyra gånger så stark som en vuxen karl.”

Prolog

Apan Olas nedgång och fall (del 1 av 5)

Schimpansen Ola under perioden hos Tillberg/Karlsén

Mycket av historien om apan Ola utspelade sig under 90-talet, alltså innan internet fick sitt stora genombrott. Konsekvensen blir att efterforskningar om den tidigare delen av apan Olas liv blir lite svårare. Således kommer denna exposé fokusera på apan Olas senare förehavanden. Belevade läsare har redan noterat Gibbons-referensen i titeln. Det här betyder inte att jag på något vis likställer ett rätt jönsigt blogginlägg med kanske det mest upphållna och inflytelserika verket inom de historiska vetenskaperna. Det är helt enkelt inte min plats att göra den typen av jämförelser, jag lämnar kritiken till kritikerna, så kan jag ägna mig åt det jag gör bäst, historia.

Nåväl, ingen nedgång och fall värld namnet sker från rännstenen, ett fall sker från en höjd, och vilken höjd det var! Apan Ola var en big deal, kanske den störste vi haft i Sverige (kategorin kända djur). Ola föddes 1987-02-01 i Norge men växte upp på Ölands djurpark. Allt förändrades för Ola när han 1988 fick en roll i Strindbergs Gustaf III vid Stockholms stadsteater. I samband med uppsättningen fick Ola bo hemma hos konstnären Louise Tillberg (som skrivit inte mindre än åtta böcker om Ola) och skådespelaren Stephan Karlsén (kanske mest känd för att göra den svenska rösten till Herr Krabba i Svampbob Fyrkant), som kom att spela en stor roll i historien om Ola. I samband med Olas vistelse i familjen Tillberg-Karlsén, spelade Sveriges television in en programserie i tio delar för Bolibompa om hur en helt normal apa klarade sig i en konstig familj som av någon anledning tyckte det var en bra idé att ha en apa som husdjur.

Kronvittnet (1989)

När serien sändes 1991 hade apan Ola redan hunnit vara med i Thrillern Kronvittnet med Gösta Ekman den yngre (sonson till Gösta Ekman den äldre) och Marika Lagercrantz (syster till David Lagercrantz, mest känd för att ha lajvat Zlatan), samt Ture Sventon och fallet Isabella med Helge Skoog samt Jonas Uddenmyr i rollen som ”kamelskötare Mohammed”, vilket, typ inte känns så fresh. Vi ser även Stephan Karlsén i en biroll. 1991, som får anses vara Olas genombrottsår, framträder Ola även i en serie kortare filmer i Tv4 samt en informationsfilm från Televerket under titeln ”Hur man ringer”. 1993 vinner apan Ola aktie-SM i Expressen (mot ’riktiga börsproffs’ vad det nu innebär) genom att kasta pil på en tavla. Som en parantes kan nämnas att kampen mellan kvällstidningarna och apor fortsatte 2010 när ett gäng lemurer (egentligen halvapor, men okej) och Robert Laul på Aftronbladet fick tippa vinnaren i fotbolls-VM. Även den gången föll det sig så att (halv)aporna fick rätt när Spanien tog hem ”bucklan” (jag var tvungen att kolla upp det och det betyder att de vann, ”bucklan” refererar till en slags guldpokal som det laget som vinner VM får). Apor: 2 – kvällstidningar: 0. Någon gång under den här perioden var även Ola gäst hos Robert Aschberg i TV. Vi kommer nu fram till början på slutet, så att säga. 1995 såldes Ola till en djurpark i Bangkok under vad som beskrivs, av opålitliga källor, som underliga omständigheter och av personen som sålde Ola, Boris Bravin, som normala omstädigheter. Vad jag kan utröna är det ganska tyst kring Ola under perioden 1995-1998 då Ola hittas och Tv4 sänder en dokumentärfilm som satte hela Sverige i gungning.